I lördags tog jag och gamla skolkamraten Sara en sväng på stan. Vi brottades med tanter och gubbar på 34:an. Second hand här i stan. Aldrig vart med om något liknande, det var sådana köer utanför och man blev liksom knuffad in när de öppnade. Lite panik kunde man nästan känna av trängseln. Hujedamej! Haha
Undra om jag också kommer bli sån när jag blir äldre? Hihi

Jag fyndade iaf det jag var ute efter, fina ramar. Blev 3 st (visar sen). Hittade en liten som va jättefin, men mycket dyrare så jag struntade faktiskt i den. Nöjd över att jag inte köpte en massa annat onödigt, utan verkligen bara ramarna som jag var ute efter! :-P ett steg i rätt riktning för en som köper utan att tänka efter :-$

Kanske inte världens bästa bild på mig ;-) men Sara blev ju söt iaf! hihi Snodde den helt hämningslöst från hennes blogg *moahahaa*

Sen blev det kaffe på torget i solen, pratade en massa skit och o-skit. Hihi!
Som Sara skriver så är det precis för mig, hon är en sån där kompis som man kan prata både allvar och inte allvar med, oavsett hur lång tid det gått mellan gångerna.

På gymnasiet va vi jättetighta, sen gled man lite från varandra, men som idag, vi kan ses o höras av lite när som, inga krav, och ändå ha hur kul som helst!
Det gillar jag, sånna vänner gillar jag :-)
Och jag tror vi båda "vuxit upp" lite nu och blivit än mer lika än vi trodde! :-P så det får nog bli en sån där dag igen, när vi sitter och dricker kaffe, klagar på bensinpriset, och inser hur "gamla" vi faktiskt håller på att bli ;-)

Kram på dig Sassabrassamandelmassa ♥ hihi

Detta är min mormor och morfars bröllopsfoto.
Jag älskar gamla foton, människor var så vackra förr. Som porslinsdockor.
Och gamla foton är vackra nu, när de är gamla..

Ska leta efter en gammal ram i guld med romantiska snirklar till fotot.
Mon morfar lever tyvärr inte längre, och mormor är gift med sin ungdomskärlek (som hon var tillsammans med i ungdomsåren, innan morfar kom i bilden) sedan många många år tillbaka.
Riktigt romantisk berättelse det där faktiskt!

Som jag älskar mina morföräldrar, och "låtsas morfar" ingår i det begreppet ♥

Efter loppisen igår fikade jag och pappa på Brunnskatten, ett fik som ligger precis bredvid brunnsparken i Ronneby.
Min ena syster jobbade där innan. Det är i alla fall världens mysigaste fik!
Byggnaden är kulturmärkt och därför har den riktigt gammal stil. Dock är tapeterna här nya, från Boråstapeter.
Hela cafét består av olika bord och stolar, soffor och fåtöljer, i gammal stil. Jag bara älskar det!
Cafét ligger på ovanvåningen i byggnaden, och nedervåningen är en butik med lite dyrare inredningsprylar, kläder från dyrare märken etc. Ett sånt där ställe där jag helt klart hade kunnat jobba! :-D
Hahaha, världens underbaraste! Man vet ju direkt vart jag får min humor och mina idéer från ;-)

Jag jobbar ju numera som extrapersonal hos en av landets största guldsmedskedjor, och det är ju verkligen ett fantastiskt jobb!
Man träffar så mycket spännande människor och man får höra så många intressanta historier de har att berätta, tex om tanken bakom smyckena de köper eller en historia om smycket de lämnar in för reparation.

Nu i veckan hade jag en kund, han var 38 sa han, men han såg inte mycket äldre ut än 30.
Vilket fall som, så skulle han köpa en alliansring till sin fästmö. Ett spontant infall han fått och han var alldeles nervös och darrade på händerna.
Han berättade att han inte alls tänkt gifta sig, någonsin, och fästmön bodde i USA.
Han hade köpt hus här och inte alls tänk stegen längre.

Men så den här fästmön, hon var något alldeles extra.
Hon var hans livs kärlek.
De hade varit tillsammans länge, förstod jag det som, men ändå inga planer om giftemål.

Så nu hittade han en ring som kändes sådär riktigt klockren, och de båda hade samma smak så han tvivlade inte på att hon skulle gilla ringen.
Vi samtalade, jag tog betalt, berättade om försäkring, vi pratade hus och flytt till USA, om frieriet.. och hela tiden var han så nervös, han darrade både på händerna och rösten.
Förklarade att han verkligen inte alls tänkt sig något som detta, att det var ett spontant infall.

Hans nervositet gjorde mig nervös, jag kunde känna pirret i magen ända från honom.
Jag avslutade med att lycka honom till med frieriet, att önska honom lycka till i framtiden, och han gick därifrån med ett leende på läpparna.

Det är precis sådana dagar jag älskar att jobba där jag är.


Var jobbar ni, och hur känner ni för er arbetsplats?